Artificiellt leende
Tveksamma känslor kantar återtåget.
Generella antaganden
Som klonad ur sig själv framstår den gröna färg som definierar vår existens inte som mer än en skugga över livets fabriksvägg där vår rekursiva självbiografi står slarvigt nedklottrad i blodet från vår livstids förlorade ögonblick som vi bara kommer återse en gång om vi så vill eller ej liksom den film som brinner i projektorn antänd av en sekunds förlupen överentusiastisk livsenergi från det domnande hjärtats grånande tvilling vid uppgivenhetens yttersta utpost där allt blir till grus och klutar och den ljusnade framtid är vår, hurra!
Man ser två solar i den sista solnedgången men kan inte skilja hoppet ur den bländvita aska som blev kvar av vårt självdestruktiva övermod och blinda förakt för den ljusande framtid som en gång var vår, hurra!
Huzzah!
Huzzah!
Huzzah!
Teater, musik och kultur.
Varför bryr sig Mona inte?
Men klarast spelar den nymf som spelar trots att hon är ung nog att lämna kvarnen åt pundarna och alkisarna som inte bryr sig det livet som finns mitt bland oss där ingen ser det eller ens känner sig delaktiga i allt som händer bland vackra mäniskor som flyger runt omkring bland blomblad som virvlar omkring i luften när bröder blir sentimentala av hundens virvlar i levern när basfinken kvitrar bland löven.
Puck röker mer än oberon innan vacker gryning utan ljus som pulserar med musiken där ingen ser vad som händer när alla blir förvirrade av röken från den vansinniga blomman som bolmar runt allt som inte syns i direksändning från livet som forsar fram mellan raderna av uråldriga texter som fortfarande har bäring bland vanliga dödliga i morgondagens förljugna verklighet som susar mellan öronen på ögonens tjänare som dansar genom natten på daggvåta ängar.
Varför?
Nonsens! sa Wittgenstein.
Markov av ingen rubrik
Om jag ens läser det är hungrig och paddkastning till i motsats till någon annanstans. Jag skriver om det hjälper inte den röda tråden som inte ens läser och är lätt att skriva en själsbefriad form på och skriver vet mer grammatiskt än den som ser men ändå tror sig på centralen vid perrongen men har mat i skapandet frångås till den bruna står still till att producera mycket text växer för lätt att producera mycket text utan slut tom på en plånbok när bjudluncher har tillräckligt stora julgran som inte vet jag skriver man inte tittar? Den som läser tänker mer än innehållsmässigt och här utan strängar spelad av den behöver till tonerna från mitt författarskaps centrala källa. Varför kan man fryser och struktur. Mina tankar är så gott jag nog knappast om det bara skriver och skriver och struktur. Mina tankar är lätt att slippa besväras av jagande, vilsna bantande och leva fritt, tills det är helt försvunnit ur sikte och trött. Varför jag kan aldrig finna den kunnige musiker som vem jag inte ska bli ren från godis, tyder på ett evigt bekymmer. Vem som skriver? Jag skriver fritt så länge man fryser och helt försvunnit ur sikte och guldfebrigt önsketänkande för lätt att orka läsa mina försök. Blir man kan vi är mitt element men jag inte hittar sina tåg som är bidragsbetingande enligt nya och idealistisk så gott jag inte ska ha plånboken i flaskan utan vare sig själv och se till mig själv som.
Korv med bröd
Försvinn försvinn ...
In i min handväska. Den stora och gula busvisslingen lät längst in i fickan. Telefonen gömde sig på telvisionsapparaten där ingen kunde se den. Du fick svart. Det passar ju bäst så, inte sant?
Nä de är väl larvigt det passar väl bättre men rött eller brunt. Varför skulle inte du behöva ta ansvar? Men det förstår väl herrn att den med mina fördomar inte kan ta ansvar för ett samhälle byggt av komunister, negrer och barnvagnar.
Jo det förstås väl genomblöt. Hinden flyger. Varför så varg?
Om en svan flyger in i ett träd i skogen och ingen bryr sig, klarar sig svanen då? Vem bestämmer om det är någon där, som räknas alltså.
Vem räknas?
Inte du i alla fall.
daxien
- Hitler och Stalin kommer in på en bar och går ut igen utan att köpa något att dricka eller ens säga något roligt, vilket slöseri.
- Saker av episka proportioner händer sällan, alls.
- Den som läser för att finna sanningen bör sluta.
- Den som ger upp sina mål bör tänka om, igen.
- Aldrig, är längre än man tror. Så tänk dig för !
- För är den spetsiga biten av båten.
- Längst bak.
- Svarta bullar.
- Solen skiner
- Vädret är skönt
- Får dig att vilja dansa
- Här är jag, för att rädda dig
- vill att du ska veta. kan du förstå?
- vill att du ska veta, även jag är en regnbåge.
- Regnbågen är lång och svår idag liksom förra veckan
- Varför?
- Antisemitiska strömningar i Israel
- Nysocialistiska strömningar bland Amerikas Förenta Statare
- eco-lobbyn lägger ner och börjar elda regnskog.
- punkt
- .
- Green
- Fold!
Som fågel felix
Den stora bleka satteliten ovan våra huvuden cirkulerar omutligt i ohejdad omloppsbana omkring vår omstridda hemvist tidens otyglade framfart med tillhörande tydligt framförda tillvitelse om sakernas tydlighet till trots.
Andar brukar cirkulera där ensamma fyrtorn granskar handgemäng inom journaler kring labradorernas nyblivna mamma om redan pulvriserat socker viner ärligt över traktens å där en xylofonspelande zebra ylar. En tvål firar trevliga feministers sexualiserade sjungande åtaganden ni ordnat.
gammal, halvfärdig och död
Det började tidigt med en resa mot himlen per flygplan som med ryslig precision håller ljudnivån något över den uthärdbara nivå som även den skulle önskas bort om möjligheten vore verklig. En störtdykning senare är en padda stiligare än de stora hus som befolkar underjordens baksidestext likt bortglömda mjölkpaket på parkeringskomplexets tak mitt i stadsplaneringens oplanerade planenlighetsångest som endast dövas av de glada dagar man kan finna genom försakelse av all den väsentliga verklighetskontakten och medvetenheten får även den föras bakom ladan och efter den skarpa smällen kommer farfar tillbaka utan den med den vanliga förklaringen ”den har det bättre nu”.
Väl framme skiner solen så intensivt att ölen är den enda räddningen undan utmattning och uttråkning i den underliga västernfilm där indianerna badar bubbelbad med djungelns alla vildar som någon vänlig själ sett till att samla till festen. Vid sidan av festligheterna smider sluga sinnen planer om världsherravälde genom plastimplantat på viga ryggars bara skuldror...
kontraluring
Om man säger sig vilja motverka en informationsväg, ett medium, kan man då använda denna informationsväg för att motverka och slutligen nedgöra sin fiende. Den självcentrerade bloggen ska alltså i tidens ände förgöra den självcentrerade bloggen om det så är det sista den gör. De vise betvivlar denna utveckling så till den milda grad att även de startar blogg och kommenterar alldagliga skeenden som om de voro ens märkbara i den eviga skrivarens historia som löper sida över sida och hyllmeter överhyllmeter i det bortglömda biblioteket ingenstans.
Den tredje generatinen av den andra stiftelsen röner stora framgångar mot den femtegenerationen av den tredje stiftelsen som inte finns. Lyckan är alltid försvunnen vid gryningsljus och åter så osmakligt fullbordat tom. Den gamle som sover han vet men säger inget.
Genom dumrim och cykler oändliga rinner sanningen bort likt säd bland sanden trots mången förvånad väktares trotsiga och ihärdiga belägenhet att trotsa den rådande ordning som råder. De låter baggen krumbukta i hage med testosteronstinn vakt vid sin sida dansande dagen lång och natten lång. De dansar så vakert de galna två, eller tre, då månen lyser så mörkt bakom molnen. Den som jag det sanna skall alltid finna att bakor tagit dess plats på himlaskivan där stjärnorna sitter så stilla att man tror de är döda.
Suset från servern i hörnet bakom bordet där den står slår duster av illusion i de glasklara ögon som inte ser den böljande dimma som stiger genom fantasin på den overksamma synnerv som sover likt guldlock i björnanas sängar. Den andra han slukar så villigt den tredje som inte fick tala trots demokrati. De båda är slavar till galna monarker som inte kan bida sin tid trots hästpolo som slutar med bådas förtret vid ett ovavgjort resultat.
Här bör inflikas att den skrivande skrivaren inte vet något alls om hästpolo och bara skriver.
Den som skriver bör skriva med lust och med nöd för den onödaga skrivaren skriver med mig. Varför den onödinga skrivaren skriver lär vi aldrig få veta trots att mången har sökt den sanning som flyr vid tankens beröring likt nytappat öl. Ölet det flödar i norr och i söder alla det dricker med måttligt begag då det kommer från sverige med konstig stavning och feg nationalhymn.
hmm två gånger...
Helt oberoende av lampors lämmeltåg och tvungna migration finns det annat som går att skriva om men som ändå aldrig blir skrivet.
Att bruka citrin dock ej flyga grus har inte jumper kunde lämpligt något mot oro på Q. Rom slingrar tursamt under vattnet Wittgensteins xenon yxskaft zinger åra ödla ängel.
Etervågor genom kluriga vägar under konstiga krafters marknad strömmar vildsint omedvetet om dumma lampors villiga hädanfärd, sa Bill.
Djungelns alla fräknar kommer knasiga lampor till mötes över frusna sjöar med döda fiskar, sa Bull.
Vem kan veta vad någon menar med vad den säger, eller skirver för den delen, sa Wittgenstein.
Ingen Rubrik
Om jag bara skriver och skriver och skriver blir jag då författare till slut eller är det bara slöseri med tiden som jag fått till att förfoga över i mitt lilla menlösa liv där jag bara gör så gott jag kan för att göra mer gott än ont och se till att min omgivning är en behaglig plats för mig själv och andra i den mån jag kan? Men den som bara skriver och inte tänker den blir till slut tom på tankar, vad skriver man då?
I skogen kan man vara sig själv och leva fritt, tills det att maten tar slut och man måste gå hem. Då är man trött och längtar efter att duscha och bli ren från skogens och lägerlivets alla dofter och odörer som kommer på köpet med friluftslivets alla fröjder som man älskar i liten dos så länge man kan åka hem när man fryser och är hungrig och trött. Varför kan man inte bo i skogen längre än så? Vi människor har så gott som helt förlorat vår överlevnadsförmåga och är helt beroende av vårt samhälle. Hur kan vi förändra eller ta avstånd från något som vi är så beroende av. Det är lätt att vara kritisk och idealistisk så länge man har mat i kylen.
Natten var mitt element men jag försöker att bli en av de välanpassade dagsaktiva arbetsmyrorna trots att jag stretar emot mina försök. Blir man en vanlig Svensson om man jobbar nio till fem och vill jag det? Det blir många frågor när jag skriver fritt så här utan ämne och struktur. Mina tankar är frågor, betyder det att jag inte vet vem jag är? Betyder det att jag inte vet vad jag tänker?
En skål med ett gammalt tuggummi i, en hög med gamla räkningar, säckvis med skräp från godis, tyder på en vild och vilsen existens som söker sin sanning i högre sfärer än de prosaiskt realistiska som alla andra lever sina enkla liv i. Jag vill vara allt jag kan vara men hittar inte hem till mig själv här i verkligheten där dagstidningarnas rubriker blir allt mer förtappade i surrealistisk fantasijournalistik och guldfebrigt önsketänkande för att inte tala om kvällspresens verklighetsfrånvända och livsförnekande löpsedlar som ska sälja den falska ordningens kvacksalvarelixir till de drömmande frossande massorna av jagande, vilsna bantande och gympande hälsofreaks och självhjälpande livsförverkligande bokslukande nyspiritualister som alla är lurade på den stora sanningen i sin iver att finna den bland rapparter om gigantiska fruktansvärda händelser i fjärran länder som de aldrig sett men ändå tror sig känna likt sin egen bakficka, som man inte ska ha plånboken i om man inte vill få ryggbesvär, allt i enlighet med de senaste rönen i de senaste larmrapporterna om en ohälsa som ändå inte är bidragsbetingande enligt nya och rättvisare regler som försäkringskassan implementerat i enlighet med beslut hos de styrande som inte läser larmrapporter men har tillräckligt stora och mjuka fåtöljer för att slippa besväras av ryggont om de hade haft behov av en plånbok när bjudluncher har blivit ett evigt bekymmer.
Vem som helst kan skriva grammatiskt korrekta meningar utan slut men det är få förunnat att han något att säga med dem. Jag tillhör nog inte den kategori författare som har något att säga men jag nöjer mig med att producera mycket text som håller ihop mer grammatiskt än innehållsmässigt och bryr mig nog knappast om det är någon i hela världen som någonsin läser det jag skriver om ingenting om jag ens räknar mig själv som författare vilket jag inte gör även om volymen text växer för varje minut jag sitter här utan något vettigt att göra.
Den som talar gör inte, men vad gör den som skriver? Jag skriver en sångbok för stumma som sjunger för döva som inte lyssnar när de diskar sin middagsdisk i ljummet vatten någon annanstans. Jag skriver för den som inte läser och ska bli klok utan böcker genom samtal med de som inte vill stanna till i rusningstrafiken på centralen vid sidan av de jäktande vilsna som inte hittar sina tåg som fortfarande väntar vid perrongen men går innan de hittar fram till dörren som ändå är låst och stängd och långt bort. Jag flyger drake i orkanens öga. Men kanske kommer min förvirrade och trötta hjärnas tomma produkt till någon annan om jag vågar ge texterna ett hem i en själsbefriad form på ett världsomspännande nätverk utan vare sig samvete eller geografiska restriktioner, en själarnas köttmarknad utan köpare men fullt av spekulanter.
Det ska bli ett helvete att styckeindela det här textstycket i efterhand men om det inte görs så kommer ingen utom de mest besatta och ointresserade att orka läsa mina otankar om allt jag inte orkar tänka som får bli text utan slut istället.
Den som läser tänker mer än den som ser men den som ser vet mer än den som läser den här texten utan rus i kroppens skrymslen. Den som berusar sitt inre med nonsens får backor och paddkastning till belöning för sin ansträngning. Meningsbefriade textrader dansar från mitt domnade sinne ut i världen via fingrar, tangenter och sladdar men vem kan se vad den vimmelkantiga verklighet som mina ögon utan ögon kan se utan ljus visar mig när jag inte tittar?
Den gula tiden går för fullt allt medan den bruna står still till tonerna från en gitarr utan strängar spelad av den kunnige musiker som komponerat de katastrofala intermezzon som forsar fram ur det galenskapens ymnighetshorn som är mitt författarskaps centrala källa. Varför jag skriver vet jag inte men det hjälper inte mot min brist på sömn. Världen snurrar på och här sitter en enkel människa och fördriver tid den behöver till viktigare sysslor med ord utan mening i ändlös följd.
Den dödsdömda föresatsen att skriva en samling bokstäver, ord och meningar utan slut som vem som önskar kan läsa och avfärda kan vid inget tillfälle i skapandet frångås till fördel för innehållsmässigt mer attraktiva premisser i motsats till den stora julgran som skymmer min utsikt mot den felvända perspektivförskjutningens mörka horisont endast bruten av mina egna tvivels skarpa transversallinjer på mångkulturalismernas axel. De stora hindrens filosofer kan aldrig finna den röda tråden som inte ens läser tre rader innan den helt försvunnit ur sikte och helt knutit upp sig på en krok i badrummet där din gamla blöta grå verklighetsuppfattning brukar hänga när du sover i medvetslöshet mot måndagsmorgonens obönhörliga närmanden som jag i det längsta försöker hälla tillbaka i flaskan utan att lyckas. Om det går att skriva ickefigurativt så vill jag nog hitta den duktiga hundälskaren som kan hitta det inom min lekamen för att ta fram det för lätt förtäring och assimilering.
