Ingen Rubrik
Om jag bara skriver och skriver och skriver blir jag då författare till slut eller är det bara slöseri med tiden som jag fått till att förfoga över i mitt lilla menlösa liv där jag bara gör så gott jag kan för att göra mer gott än ont och se till att min omgivning är en behaglig plats för mig själv och andra i den mån jag kan? Men den som bara skriver och inte tänker den blir till slut tom på tankar, vad skriver man då?
I skogen kan man vara sig själv och leva fritt, tills det att maten tar slut och man måste gå hem. Då är man trött och längtar efter att duscha och bli ren från skogens och lägerlivets alla dofter och odörer som kommer på köpet med friluftslivets alla fröjder som man älskar i liten dos så länge man kan åka hem när man fryser och är hungrig och trött. Varför kan man inte bo i skogen längre än så? Vi människor har så gott som helt förlorat vår överlevnadsförmåga och är helt beroende av vårt samhälle. Hur kan vi förändra eller ta avstånd från något som vi är så beroende av. Det är lätt att vara kritisk och idealistisk så länge man har mat i kylen.
Natten var mitt element men jag försöker att bli en av de välanpassade dagsaktiva arbetsmyrorna trots att jag stretar emot mina försök. Blir man en vanlig Svensson om man jobbar nio till fem och vill jag det? Det blir många frågor när jag skriver fritt så här utan ämne och struktur. Mina tankar är frågor, betyder det att jag inte vet vem jag är? Betyder det att jag inte vet vad jag tänker?
En skål med ett gammalt tuggummi i, en hög med gamla räkningar, säckvis med skräp från godis, tyder på en vild och vilsen existens som söker sin sanning i högre sfärer än de prosaiskt realistiska som alla andra lever sina enkla liv i. Jag vill vara allt jag kan vara men hittar inte hem till mig själv här i verkligheten där dagstidningarnas rubriker blir allt mer förtappade i surrealistisk fantasijournalistik och guldfebrigt önsketänkande för att inte tala om kvällspresens verklighetsfrånvända och livsförnekande löpsedlar som ska sälja den falska ordningens kvacksalvarelixir till de drömmande frossande massorna av jagande, vilsna bantande och gympande hälsofreaks och självhjälpande livsförverkligande bokslukande nyspiritualister som alla är lurade på den stora sanningen i sin iver att finna den bland rapparter om gigantiska fruktansvärda händelser i fjärran länder som de aldrig sett men ändå tror sig känna likt sin egen bakficka, som man inte ska ha plånboken i om man inte vill få ryggbesvär, allt i enlighet med de senaste rönen i de senaste larmrapporterna om en ohälsa som ändå inte är bidragsbetingande enligt nya och rättvisare regler som försäkringskassan implementerat i enlighet med beslut hos de styrande som inte läser larmrapporter men har tillräckligt stora och mjuka fåtöljer för att slippa besväras av ryggont om de hade haft behov av en plånbok när bjudluncher har blivit ett evigt bekymmer.
Vem som helst kan skriva grammatiskt korrekta meningar utan slut men det är få förunnat att han något att säga med dem. Jag tillhör nog inte den kategori författare som har något att säga men jag nöjer mig med att producera mycket text som håller ihop mer grammatiskt än innehållsmässigt och bryr mig nog knappast om det är någon i hela världen som någonsin läser det jag skriver om ingenting om jag ens räknar mig själv som författare vilket jag inte gör även om volymen text växer för varje minut jag sitter här utan något vettigt att göra.
Den som talar gör inte, men vad gör den som skriver? Jag skriver en sångbok för stumma som sjunger för döva som inte lyssnar när de diskar sin middagsdisk i ljummet vatten någon annanstans. Jag skriver för den som inte läser och ska bli klok utan böcker genom samtal med de som inte vill stanna till i rusningstrafiken på centralen vid sidan av de jäktande vilsna som inte hittar sina tåg som fortfarande väntar vid perrongen men går innan de hittar fram till dörren som ändå är låst och stängd och långt bort. Jag flyger drake i orkanens öga. Men kanske kommer min förvirrade och trötta hjärnas tomma produkt till någon annan om jag vågar ge texterna ett hem i en själsbefriad form på ett världsomspännande nätverk utan vare sig samvete eller geografiska restriktioner, en själarnas köttmarknad utan köpare men fullt av spekulanter.
Det ska bli ett helvete att styckeindela det här textstycket i efterhand men om det inte görs så kommer ingen utom de mest besatta och ointresserade att orka läsa mina otankar om allt jag inte orkar tänka som får bli text utan slut istället.
Den som läser tänker mer än den som ser men den som ser vet mer än den som läser den här texten utan rus i kroppens skrymslen. Den som berusar sitt inre med nonsens får backor och paddkastning till belöning för sin ansträngning. Meningsbefriade textrader dansar från mitt domnade sinne ut i världen via fingrar, tangenter och sladdar men vem kan se vad den vimmelkantiga verklighet som mina ögon utan ögon kan se utan ljus visar mig när jag inte tittar?
Den gula tiden går för fullt allt medan den bruna står still till tonerna från en gitarr utan strängar spelad av den kunnige musiker som komponerat de katastrofala intermezzon som forsar fram ur det galenskapens ymnighetshorn som är mitt författarskaps centrala källa. Varför jag skriver vet jag inte men det hjälper inte mot min brist på sömn. Världen snurrar på och här sitter en enkel människa och fördriver tid den behöver till viktigare sysslor med ord utan mening i ändlös följd.
Den dödsdömda föresatsen att skriva en samling bokstäver, ord och meningar utan slut som vem som önskar kan läsa och avfärda kan vid inget tillfälle i skapandet frångås till fördel för innehållsmässigt mer attraktiva premisser i motsats till den stora julgran som skymmer min utsikt mot den felvända perspektivförskjutningens mörka horisont endast bruten av mina egna tvivels skarpa transversallinjer på mångkulturalismernas axel. De stora hindrens filosofer kan aldrig finna den röda tråden som inte ens läser tre rader innan den helt försvunnit ur sikte och helt knutit upp sig på en krok i badrummet där din gamla blöta grå verklighetsuppfattning brukar hänga när du sover i medvetslöshet mot måndagsmorgonens obönhörliga närmanden som jag i det längsta försöker hälla tillbaka i flaskan utan att lyckas. Om det går att skriva ickefigurativt så vill jag nog hitta den duktiga hundälskaren som kan hitta det inom min lekamen för att ta fram det för lätt förtäring och assimilering.
