Som klonad ur sig själv framstår den gröna färg som definierar vår existens inte som mer än en skugga över livets fabriksvägg där vår rekursiva självbiografi står slarvigt nedklottrad i blodet från vår livstids förlorade ögonblick som vi bara kommer återse en gång om vi så vill eller ej liksom den film som brinner i projektorn antänd av en sekunds förlupen överentusiastisk livsenergi från det domnande hjärtats grånande tvilling vid uppgivenhetens yttersta utpost där allt blir till grus och klutar och den ljusnade framtid är vår, hurra!
Man ser två solar i den sista solnedgången men kan inte skilja hoppet ur den bländvita aska som blev kvar av vårt självdestruktiva övermod och blinda förakt för den ljusande framtid som en gång var vår, hurra!
Huzzah!
Huzzah!
Huzzah!
0