Bill, Bull & Wittgenstein

Likt en vackert skimrande och återfödd fågel fenix reser sig det oregerligas försvarare och flyger iväg för att leta efter förlorade sammanhang i en gnistrande bländande soluppgång. Ännu en gång kryper förvirringens gråsugga ut bland vanvettets småstenar för att återigen paddkasta det egna tänkandet så långt att knappt en liten smula kvarstår efter många långa plågsamma timmar i vindlande gångar och korridorer som inte leder någon stans alls men som är ganska trevliga att titta på där de sträcker sig över prärien i ett månljus som för tankarna till dåliga filmer från ett annat århundrade.

Den stora bleka satteliten ovan våra huvuden cirkulerar omutligt i ohejdad omloppsbana omkring vår omstridda hemvist tidens otyglade framfart med tillhörande tydligt framförda tillvitelse om sakernas tydlighet till trots.

Andar brukar cirkulera där ensamma fyrtorn granskar handgemäng inom journaler kring labradorernas nyblivna mamma om redan pulvriserat socker viner ärligt över traktens å där en xylofonspelande zebra ylar. En tvål firar trevliga feministers sexualiserade sjungande åtaganden ni ordnat.

Det började tidigt med en resa mot himlen per flygplan som med ryslig precision håller ljudnivån något över den uthärdbara nivå som även den skulle önskas bort om möjligheten vore verklig. En störtdykning senare är en padda stiligare än de stora hus som befolkar underjordens baksidestext likt bortglömda mjölkpaket på parkeringskomplexets tak mitt i stadsplaneringens oplanerade planenlighetsångest som endast dövas av de glada dagar man kan finna genom försakelse av all den väsentliga verklighetskontakten och medvetenheten får även den föras bakom ladan och efter den skarpa smällen kommer farfar tillbaka utan den med den vanliga förklaringen ”den har det bättre nu”.

Väl framme skiner solen så intensivt att ölen är den enda räddningen undan utmattning och uttråkning i den underliga västernfilm där indianerna badar bubbelbad med djungelns alla vildar som någon vänlig själ sett till att samla till festen. Vid sidan av festligheterna smider sluga sinnen planer om världsherravälde genom plastimplantat på viga ryggars bara skuldror...